Idag fyller kungen år vilket innebär att det är Fars dag i Thailand. Vi firande detta med en tur med Marget Lee (en kär gammal båt) som tog oss till Racha Yai för dagen där vi hade en av de hittills bästa och vackraste snorklingarna. Det fanns ingen anledning att simma runt utan vi följde svävande med en svag havsström och lät ”havet” komma till oss istället för att simma runt i det, låter kanske tjusigt men det var jättetjusigt. Botten låg fem meter under oss blandat med mjuk sand och koraller, solens sken lyste upp hela havet som gnistrade i häftiga aqua toner. Med ett par överblivna frukostbullar i var hand som lockbete kom de fantastiskt färggranna fiskarna till oss i så täta flockar att det knappt gick att ta sig igenom, hungriga och orädda var de framme och nafsade så fort man lyfte tummen och upplösta brödsmulor sipprade ut. Efter en liten stund dock såg jag en STOR manet (dom fick Anne & Johanna känna på sist och de är inte sköna att klappa). Ca 40 cm i diameter svävade den i havsströmens riktning mot oss med ett slags pumpande rörelse. Ljudet av melodin i HAJEN uppdagade i öronen fast med ett annat mjukare instrument. Med en högare puls drog jag upp Peter på ytan för att meddela honom att vi borde dra oss mot båten. ”Maneten till höger om mig är större än en ICAkasse!” Peter tog ut snorkeln och tittade på mig ”kanske för att det är en kasse”. Platspåsen flöt vidare och vi njöt en stund till.
Efter lunch var det dags för turisten glada ironi. Vi fiskade fisk. Färggranna varelser som vi nyss matat och beundrat drog vi upp för nöjes skull utan att förkorta lidandet på land med snabb avrättning. Först drog vi upp några små bläckfiskar som bete och sen ner igen för att finna något större. Inte mycket napp, förutom Johanna som lyckades som synes på bilden.
Bilden längst upp på bloggen är inte taget i poolen utan mitt i havet…
