5 meter haj !

Torsdagen spenderade vi på vår kära båt Margeret Lee tillsammans med Ingrid, Lars, Therese, Mathilda och Filippa. Vi blev dumpade ute till havs för att snorkla lugnt in till en liten ö med glada och färggranna fiskar. Kai Nok Island. Dock var det motströms och hur vi är simmande kom vi ingen vart. Vår medhavda thai-kille sa åt oss att simma och inte titta upp för då skulle vi bara dras ut, han höll koll på truppen. Johanna tröttade ganska snart och fick skjuts av en gummibåt.













Vi andra kämpade på och Vansbro loppet kommer kännas som rena pensionärssimningen efter det här. Till slut vände strömmarna och sista biten gick överförväntan. Snorklingen var (förutom den fantastiska motion vi lyckade erövra en annars slapp dag) grumlig, grå och trist. Helt värdelös kunde vi nog påstod ända tills jag hade en blacktip shark simmande straxt under mig, Therese och Mathilda. Den var endast en meter lång, men ändå, en haj.... Vi såg också en brännmanet som jag hojtade till Peter att se upp med eftersom han låg bakom mig men dom krockade iallafall, turligt nog bränns de bara från ena hållet, så det gick väl.












Innan vi var på Margeret Lee igen fick vi se ett svart meterlångt smalt snöre på ljus sandbotten, snöret slingrade sig ormlikt och vår Thai-kille sa vänligt men bestämt att inte reta den. Blir man biten av en seasnake hinner du inte skypa hem, du missar till och med lunchen...
En kvart senare på båten när vi pustade ut började besättningen irra runt och ropa på oss, dom hade sett en delfin eller en haj...Kapten på båten har varit kapten var dag i 40 år och han bekräftade att det inte var en vanlig syn vi snart hade alldeles intill båten, simmande längs ytan och lätt att följa och beskåda. 5 meter haj, arten har vi ännu inte fastställt. Svartgrå och vitprickig, platt och brett framparti, underifrån troligtvis ett bländande leende med många tänder. Vi valde att stanna på båten.










Senare kom vi fram till Rang Yai Island, en lugn "hide away" plats, där vi åt lunch och tog några dopp. Vattnet var till ytan spegelblankt och klart, men på denna spegel kunde man se hur små typ nått löv eller liknande flöt som i en ström, när man simmade kände man havets hemliga styrka och respekten för underströmmar tilltog. Jag frågade om jag kunde simma ut till båten men besättningen bara skrattade åt mig, jag tog det som ett nej.

Aloe Vera

Ingen morfar kvar som sitter med Suduku vid utebordet när man kommer ner på morgnarna längre...Igår eftermiddag åkte dom hem efter en månad i Thailand, bruna och nöjda. Det är lite tyst i huset och Peter får äta frukost ensam på "pannkakan" där han och Pappa löst världsproblemen tillsammans. Mamma har flitigt simmat simborgarmärket var dag (även Pappa) och kände sig i toppform när hon åkte, nu funderar hon starkt på OS om två år...typ. Och apropå simborgarmärket så fixade även Johanna det i förrgår tillsammans med Lars, Therese och Mathilda ute i havet bland vågor och maneter. De ligger i träning inför sommarens seglarskola i Abbekås.
Lars och Mathilda har drabbats av värmeutslag och Mathilda näst intill solsting, själv har jag inte svårt att låsa in mig i a/c ett par dagar men det är mindre kul när man är på semester i två veckor. Vi ska ut till havs imorgon och hoppas den luften gör dem gott. De reste från Sälen hit och det skiljer ca 50 grader...

På en liten lunch-restaurang på stranden förbarmade personalen sig över deras utslag och filéade närmsta aloe-vera växt och masserade in den tvål-liknande filén på kroppen. Det kallas service och är en medfödd självklarhet här. (själv har jag precis läst en bok om service jag fick av Ingrid från SHR, där vikten av utbildad servicepersonal framhävs, frågan är bara om inte den medfödda talangen har en större vikt)

Filippa pressar hårt i solen som en äkta femtonåring och är redan långt ifatt oss som varit här i fem månader.
Sex veckor kvar imorgon. Och två vita ska klämmas in.