Stundtals känns det som baddagarna blir kortare och kvällarna blir senare. Om Johanna vaknar innan 10.00 a.m. blir man förvånad. Trots vi saknar att bo nämre Kamala och övriga bekanta så är jag ganska nöjd dagen efter då jag som evig chaufför får servera en panodil på frukostbrickan till min andra hälft som inte körde. Johanna leker nu in i det sista med kompisen Selma som åker hem den 30/12, en liten baksida i dessa nya bekantskaper att dom inte stannar för alltid. Bilden med moppen är Selmas pappa med Johanna fram och Selma bak på väg från stranden till oviss destination. Lite så är hela dagarna, vi ser var vi hamnar...Vi hade också Nymans på besök i förrgår som Peter plockade upp på Patong. Iréne hade på förmiddagen solat framsidan av benen och skaffat sig en tydlig lodrät polkagris-brytning. Kristina såg vi inte mycket
av då Johanna sög sig fast som en igel och jag hörde inte det eviga "mamma!" på många timmar. 
Igår var det fem år sedan tsunamin, ett datum som jag undrar om inte ni blir påminda mer om hemma via TV'n än vad vi blir här. Vi tänker på farmor var dag och alla andra drabbade eftersom Thailand är en bra plats att minnas på, bättre än en viss dag. Dock såg vi fler rislampor än vanligt stiga mot en mörk himmel i går kväll, och det är fantastiskt vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar